Att bli mor- eller farförälder till ett barnbarn med funktionsnedsättning är annorlunda. Inget blir som man har tänkt sig. Ibland talas det om att man som mor-eller farförälder upplever en tredubbel sorg. Sorgen över sitt egna barns situation, sorgen över barnbarnets svårigheter och sorgen över det barnbarn som man inte fick. Jag känner igen mig i beskrivningen, men sorgen var hela tiden blandad med den stora kärleken till mitt barnbarn. Egentligen har jag aldrig känt sorg över det barnbarn jag inte fick. Jag har från första stund älskat Alicia precis som hon är. Hon är en underbar liten person som ger oss alla så mycket glädje. Däremot känner jag en sorg över de begränsningar som funktionsnedsättningen innebär. Det känns så orättvist när jag tänker på allt som hon inte kommer att få uppleva. Boken handlar mycket om mina känslor och tankar som mormor till ett annorlunda barnbarn. Och om hur jag fick förmånen att jobba som personlig assistent och hjälpa Alicia framåt i sin utveckling.
Men den handlar också om mitt barnbarn som kom till världen med stora hinder och som kämpar varje dag. Om hennes kamp att steg för steg kunna uttrycka sig och påverka sin situation utifrån sina förutsättningar. Hur små, små steg framåt så småningom blir ett stort steg. Hur viktigt det är att ge alla den här möjligheten. Det är varje människas rättighet att få tillägna sig ett språk.
Det här är min personliga historia om en lösning som fungerar i vår familj och som jag gärna vill förmedla.
Alla vi som blir mor- och farföräldrar är olika och våra relationer till barn och barnbarn ser olika ut. Får vi ett barnbarn med funktionsnedsättning är det kanske det enda vi har gemensamt. Men för mig är det en viktig gemensam nämnare som skiljer oss från andra mor- och farföräldrar. Vi behöver varandra.
Och jag vill med min berättelse ge andra mor- eller farförälder som går igenom samma sak ett stöd och en känsla av att inte vara ensamma.
Att de kan känna att de är viktiga och kan göra skillnad för sitt barnbarn.